Anhörigstöd är en plats att orka, tillsammans

Att vara anhörig till någon med demenssjukdom kan vara både tungt och ensamt. I vår anhöriggrupp får du en trygg plats att andas, dela och hitta ny energi, tillsammans med andra som verkligen förstår. Här behöver ingen bära vardagen själv, och du är varmt välkommen att höra av dig om du vill vara med.

En vardag som kräver både styrka och stöd

När en närstående utvecklar demenssjukdom eller en annan långvarig sjukdom förändras livet steg för steg. Det som först handlar om glömda glasögon kan med tiden övergå i större behov av omsorg, praktisk hjälp och svåra känslomässiga beslut. En av deltagarna i studiecirkeln för anhöriga till personer med demenssjukdom beskriver det träffande som ”ett långsamt farväl”.

Ansvar, oro, frustration och ständig vaksamhet är vanligt. Många berättar att vardagen ibland känns som ett heltidsjobb. Det är just därför behovet av stöd, gemenskap och vägledning är så stort.

En plats där man blir hörd och buren

Studiecirklarna med inriktning demenssjukdom samlar cirka åtta deltagare åt gången. Man fikar, pratar, delar erfarenheter och får kunskaper om sjukdomen. De övriga anhörigträffarna bjuder på öppna caféer, föreläsningar och ibland även andra aktiviteter, som en utflykt eller att laga mat tillsammans. Här spelar det ingen roll vilken sjukdom eller funktionsnedsättning som den närstående har utan alla anhöriga är välkomna. Gemenskapen och närvaron skapar utrymme för att hämta andan.

”Detta är en plats att ventilera och jag vill inte missa tillfällena, de är prioriterade. Här får vi stöd av varandra och personalen. Vi lyssnar på varandra och delar, förstår och vet att den som hör vet hur det är”.

Gemenskap som växer över tid

Att deltagarna i studiecirkeln möts regelbundet under en längre tid gör skillnad. Relationerna blir nära, trygga och äkta.

”Eftersom man ses så länge lär man känna varandra. Det blir lättare att prata och man känner sig trygg. Det tar tid att öppna sig, det är så mycket skam och skuld. Men när man hör om andras resor vågar man mer.”

Den sociala kraften i gruppen gör också att deltagarna hjälper varandra framåt.

Demenssjuksköterska Eva Granvik beskriver det så här:
”Att dela resan gör att när någon vågar prova något nytt, kanske andra också gör det.”

Hon berättar också att personalen finns nära för att guida vidare till rätt stöd, exempelvis till dagverksamheten Tussilago, hemtjänst eller biståndshandläggare när behov uppstår.

Stöd som gör skillnad

Deltagarna i studiecirkeln vill uppmuntra fler att ta kontakt med anhörigstödet:

”Om du eller någon du känner vårdar en anhörig, våga höra av dig. Här finns sammanhang. Annars kan det lätt bli två sjuka, och man orkar inte själv.”